NASLOVNA

PRIJAVE ZA MISU
S obzirom na okolnosti, dozvoljena su misna slavlja do 50 ljudi uz sve važeće propise! Ovim putem Vas molim da se za misu PRIJAVITE PREKO POVEZNICE google docs za prijavu. Na ovaj način ne dovodimo jedni druge u eventualne neugodnosti jer unaprijed znate imate li “rezervirano” mjestu u crkvi. Hvala na razumijevanju! Mladen Vuk, rektor

Misa-Göteborg 2/8/2020 u 16:00 sati, vlč. Zvonko Podvinski na hrvatskom jeziku https://forms.gle/VXPxQXvuKcC2jkfQ6

Slijedeća misa nakon semestra: 22. i 23. 8. 2020.

GE DIN KOLLEKT VIA SWISH nummer eller använd QR-koden här intill.
Od srca hvala na Vašem daru. Hjärtligt tack för dessa gåvor.

Gudstjänstordning

Fortsatt strikta restriktioner för firandet av mässor i Sverige

  • Mässplikten på söndag och helgdag gäller inte tillsvidare.
  • Alla är ansvariga för att villkoren uppfylls:
  • Max 50 personer kan delta i en gudstjänst.
  • Alla över 70 år och de som tillhör en riskgrupp stannar hemma. 
  • Alla med förkylningssymtom måste stanna hemma. 
  • De som är i kyrkan ska hålla avstånd till varandra. Undantag ges för dem som bor tillsammans.
  • MVH, Mladen Vuk, rektor


Tomáš Halík: Kristendomen i tider av sjukdom

Vår värld är sjuk. Jag syftar inte enbart på Covid-19pandemin, utan på hela vår civilisations tillstånd. Det globala fenomenet, Covid – 19, gör detta bara ännu tydligare. Det är som det bibliska uttrycket, ett tidens tecken.

I början av denna ovanliga fastetid trodde många att pandemin bara skulle orsaka en kortvarig ”blackout”, en störning av normala samhällsprocesser, och att vi på något sätt kommer att övervinna detta och snarast återgå till den normala samhällsrytmen. Dock är det inte så. Fortsättningsvis hade det inte varit till någon nytta att oroa sig över det. Efter denna globala erfarenhet, kommer världen inte bara vara densamma som tidigare – och förmodligen borde den inte vara densamma.

Det är normalt att vi i tider av katastrofer först och främst intresserar oss för de materiella ting som är nödvändiga för vår överlevnad. Dock gäller fortfarande: ”Människan lever inte enbart utav bröd!” Detta är tiden då vi ska ta hänsyn till de ömsesidiga beroendena som står för förstörelsen av vår världs säkerhet. Globaliseringens oundvikliga process har till synes nått sin kulmen: nu manifesteras världens sårbarhet i en globaliserad värld.

Kyrkan som ett fältsjukhus

Vilka utmaningar utgör denna situation för kristendomen, för kyrkan – som är en av de största ”globala aktörerna”, och för teologin? Kyrkan borde vara – som påven Franciskus önskade – ”ett fältsjukhus.” Med denna metafor anser påven att Kyrkan i sin bekväma, ”splendid isolation”, inte borde avskilja sig från omvärlden, utan gå utanför dess gränser och hjälpa dem som är fysiskt, psykiskt, socialt och andligt sårade. På det sättet kan Kyrkan göra bot för sig å sina representanters vägnar som hittills åsamkat andra människor skada, därvid även mot de mest försvarslösa. Vi försöker betänka metaforen på ett bredare plan – och konfrontera den ännu djupare med vårt liv.

Om Kyrkan ska verka som ett ”lasarett”. bör den erbjuda hälso-, sociala och välgörenhetstjänster, såsom den gjorde från början. Kyrkan borde, likt ett bra sjukhus, uppfylla följande uppgifter: Diagnostisera (känna igen ”tidens tecken”), verka förebyggande (mot onda och skadliga ”virus” som sprids i form av hat, populism och nationalism) och via konvalescens (genom förlåtelse, samt bli av med trauman från det förflutna).

Tomma kyrkor som ett tecken och kallelse

Förra året före påsk brann katedralen Notre Dame i Paris. Under detta års fastatid firas inga gudstjänster i hundratusentals kyrkor runtom i världen på alla kontinenter, likaså inte i synagogor och moskéer. Som präst och teolog tänker jag kring de tomma och stängda kyrkorna. Jag ser det som ett tecken och en kallelse från Gud.

Att kunna tolka Guds röst i händelserna runt vår värld krävs en andlig urskiljning. Den förutsätter en kontemplativ distansering gentemot våra upphetsade känslor och fördomar, likaså mot våra projektioner av rädsla och önskningar.

I stunder av katastrof införlivar ”ondskans vilande agenter, en hämndfull Gud”, de   sprider skräck och försöker, för sig själva, dra nytta av det religiösa kapitalet i denna situation. Deras vision av Gud verkar sedan århundraden som vatten på ateismens kvarn.

I tider av katastrofer, letar jag inte efter en Gud som likt en arg regissör gömmer sig bakom scenen i denna värld, utan jag mottar honom som källan till styrka, en styrka som agerar genom dem som i sådana situationer uppvisar solidaritet och uppoffrande kärlek -, ja, även hos dem som inte innehar några ”religiösa motiv”. Gud är en ödmjuk och diskret kärlek.

Jag kommer dock inte att undvika frågan om tiden av tomma och stängda kyrkor representerar för kyrkan ett varnings ögonkast, genom en kikare, för att i en nära framtid, kunna se det som om ett par år är förvår värld det vanligast. Är vi inte redan tillräckligt varnade för det som gäller redan i många länder där flertalet kyrkor, kloster och seminarier är tömda och stängda? Varför har vi under denna utveckling, under så lång tid, gjorts ansvariga i en yttre tjänst (en sekulariseringens tsunami), och vi ville inte ta till oss det faktum att ytterligare ett kapitel i kristendomen går mot sitt slut, och att utifrån denna nödvändighet, förbereda oss på följande?

Kanske på ett symboliskt sätt visar denna tid av tomma kyrkor på den dolda tomhet och mot en möjlig framtid som skulle kunna bli verklighet, om inte Kyrkorna anstränger sig att uppvisa en annorlunda form av kristen tro, ett nytt ansikte. Allt för ofta har vi påpekat att ”världen” (de andra utanför religionen) måste omvändas, istället för att vi peka på vår egen ”omvändelse” – och inte bara som en ”förbättring” utan att omvändas från det statiska,”vara kristen”, till det dynamiska,”bli kristen”.

När kyrkan under medeltiden gav en större mängd straff i form av interdikt och följden av detta blev en ”generalstrejk” som berörde hela kyrkan i ett flertal regioner så att där inte hölls några gudstjänster eller utdelades några sakrament. Människor började leta efter en ”personlig” relation med Gud, ”en naken tro”, – där lekmannamässiga brödraskap och mysticism började blomstra. Denna framväxande mystik bidrog med säkerhet till reformationen, både den lutherska och Calvins reformerta. Även den katolska reformationen, som var kopplade både till jesuiterna och till de spanska mystikerna. Kanske hade en ny återupptäckt av kontemplationerna i dagsläget kunnat komplettera de ”synodala vägarna” mot ett nytt” reformenskoncilium.

En uppmaning till reform

Kanske vi borde motta och acceptera i den nuvarande fastan ifrån gudstjänster och kyrkliga verksamheter som ett tidsdokument, ett tillfälle att stanna upp och grundligt fundera inför Gud och med Gud. Jag är övertygad om att det är dags att tänka på hur vi ska fortsätta på reformens väg, där Påve Franciskus talar om dess nödvändighet: ”Det är inte en fråga eller ett försök att återvända till en värld som inte längre finns, eller en kvarhållandeav de yttre reformernas strukturer, utan en helomvändning in mot evangeliets kärna, ”en väg in i djupet”.

Jag ser inte en lycklig lösning av det faktum att vi under förbudet mot allmän dyrkan är för snabba att ta itu med konstgjorda substitutionsmedel i form av TV-sända mässor. Att vända sig mot en ”virtuell fromhet”, och ”mat från fjärran” då vi knäböjer framför TV-skärmen. Detta är verkligen en konstig sak.  Vi kanske borde på allvar ta till oss sanningen i Jesu ord: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag bland dem.”

Trodde vi verkligen att vi kunde lösa bristen på präster i Europa genom att importera ”reservdelar” från till synes outtömliga lager i Polen, Asien och Afrika för att hålla kyrkans maskineri i drift? Säkerligen bör impulserna från synoden för Amazon tas på allvar, men (även) att skapa ett större utrymme för lekmän att utföra sin tjänst: vi får inte glömma att kyrkan överlevde på många områden i hundratals år utan präster.

Kanske utgör denna ”nödsituation” bara en riktlinje mot den nya formen av kyrka, som infunnit sig som ett prejudikat i historien. Jag är övertygad om att våra kristna kommuniteter, församlingar, högskolor, kyrkliga rörelser och ordensgemenskaper bör komma närmare de ideal ur vilket de europeiska universiteten uppstod genom att vara ett samhälle av studenter och lärare, en skola för visdom där sanningen söks genom fria dispyter och djup kontemplation. Från sådana öar av spiritualitet och dialog kan en helande kraft utvinnas för en sjuk värld

Dagen före valet av påve citerade Kardinal Bergoglio en mening ur Uppenbarelseboken: ”Kristus står vid dörren och knackar.” Han tillade: ”Idag knackar Jesus ifrån kyrkans insida och vill komma ut. Han kanske just nu har gjort det.”

Vart är vår tids Galileen?

I flera år har jag funderat kring Friedrich Nietzsche mycket omtalade text om den “galna människan” (enda narr som är befogad att tala sanning) som proklamerar om “Guds död”. Kapitlet slutar med att den “galna människan” går till kyrkor för att spela “Requiem aeternam Deo” och frågar “Vad är kyrkor, om inte Guds gravar och gravvårdar?” Jag erkänner att olika former av kyrkan har under längre tid påmint mig genom kalla och praktfulla gravvårdar om en död Gud.

Vid detta års påskfirande kommer förmodligen flera av våra kyrkor stå tomma. På vissa av dessa platser kommer vi läsa evangeliet om den tomma graven. Då de tomma kyrkorna påminner oss om den tomma graven, borde vi inte glömma rösten från ovan Han är inte här. Han är uppstånden. Han går före er i Galileen.”

Meditationens drivkraft under denna ovanliga påsk hade kunnat vara: Var är dagens Galileen, var kan vi komma samman med den levande Kristus

Sociologiska studier talar om för oss att i vår värld finns mindre världar – hemvisten; (för de som identifierar sig med någon traditionell religion, som anhängare av dogmatisk ateism), och att allt fler är “sökande”. Dessutom växer antalet “apateister” – människor som är likgiltiga inför både religiösa frågor och traditionella svar på dessa.

Huvudlinjen som avskiljer olika hemvisten är inte längre de som anser sig vara religiösa och de som anser sig vara icke-religiösa. “Sökande” finns lika mycket bland troende (för dem vars tro inte är ett “arv”, utan snarare en “väg”), och på lika sätt mellan“icke troende” som avvisar religiösa idéer som omgivningen föreslår, men trots detta känner en längtan efter den källa, som kan släcka deras törst. Jag är övertygad om att denna “Dagens Galileen”, är dit man borde bege sig för att söka Gud. Han som övervann döden. Här är de sökandes värld.

Efterforskandet av Kristus av de sökande

Befrielseteologin lär oss att Kristus bör sökas i samhällets utkanter: det är också nödvändigt att söka Kristus i kyrkans marginaliserade; hos dem som ”inte går med oss”. Om vi som Jesu lärjungar ska agera där, måste vi först lägga många saker åt sidan.

Vi måste ändra våra nuvarande uppfattningar om Kristus. Den uppståndne förändrades radikalt genom sin dödsupplevelse. Vi läser i evangelierna, så kunde inte ens hans nära och kära känna igen honom vid första mötet. Vi behöver inte genast tro på allt som rapporteras till oss, utan vår önskan kan enbart bestå av vår vilja att vidröra hans sår. Var kan vi annars med god säkerhet möta honom idag, om inte i världens sår och i kyrkans sår, i de kroppens sår som han fick ta emot?

Vi kommer också att behöva lägga undan våra proselytiska avsikter. Vi kan inte komma in i en värld av sökare med avsikten att ”konvertera” dem så snabbt som möjligt och fösa in dem i de befintliga institutionella och mentala gränserna i våra kyrkor. Jesus själv, som letade efter de ”förlorade fåren av Israels hus”, introducerade dem inte till de befintliga strukturerna i den dåvarande judiska religionen. Han visste att nytt vin måste hällas i nya vinläglar.

Vi vill ta från skatterna i den tradition som vi har anförtrotts, där både gamla och nya saker finns, för att göra dem till en integrerad del av dialogen med de sökande; en dialog där vi kan och bör lära av varandra. Vi måste lära oss att radikalt utöka gränserna för vår förståelse av kyrkan. Det räcker inte längre att generöst öppna ”förgården för hedningarna” i kyrkans tempel. Herren har redan knackat på från insidan och har redan kommit ut – och det är vår uppgift att söka honom och att följa honom. Kristus gick genom den dörr vi låste i rädsla för någon annan, promenerade genom väggen bakom vilken vi befann oss, öppnade ett nytt utrymme för oss vars bredd och djup gav oss yrsel.

Redan vid början av sin histora upplevde den unga kyrkan, som bestod utav judar och hedningar, förstörelsen av templet, där Jesus hade bett och undervisat sina lärjungar. Dåtidens judar fann ett modigt och kreativt svar: altaret i det förstörda templet ersattes av den judiska familjens matbord, ordningen om offer ersattes av privata och gemensamma böneordningar, brännoffer och blodiga offer ersattes av läpparnas lovsångsoffer, hjärtats tacksägelse ochstudiet av skrifterna. Ungefär vid samma tid sökte den unga kristendomen, som förvisades från synagogan, sin nya identitet. Judar och kristna lärde sig, i ruinerna av traditionen om lagen och profeterna, på nytt lära sig att läsa och uttyda Skriften. Befinner vi oss inte i en liknande situation i dag?

Gud i alla ting

När Rom föll vid slutet av 400-talet, hade många en förklaring till varför det skedde: för de hedniska var Roms fall gudarnas straff för dess mottagande av kristendomen; men de kristna ansågs det vara ett straff från Gud då Rom fortfarande uppfattades som ”den babyloniska horan.

Sankt Augustinus avslog båda tolkningarna: vid denna uppbrottets tid utvecklade Augustinus sin egna teologi om den eviga kampen mellan de två staterna (civitates): inte de kristna och de hedniska, utan mellan de båda “kärlekarna” som bor i människliga hjärtan: egenkärlek, som stänger sig för transcendra kärleken (amor sui usque ad contemptum Dei) den kärlek som ger u sig sjäv och på så sätt finner Gud (amor Dei usque ad contemptum sui).

Ropar inte denna tid om en civilisationsförändring och efter en ny teologi med en samtida historia och en ny förståelse av kyrkan?

“Vi vet var kyrkan befinner sig, men inget om var den inte befinner sig”, lärde den ortodoxe teologen Evdokimov. Kanske handlar det om katolicism och ekumenism, som ålades vid det senaste konciliet, och som borde få ett nytt och djupare innehåll: det har kommit en tid för en bredare och djupare ekumenism, för ett tappert “sökande efter Gud i alla ting”.

Denna fastetid med tomma och tysta kyrkor kan förvisso accepteras som tillfällig, vilket vi snart kommer att glömma. Vi kan även acceptera den som ett “kairos” – en tid av möjlighet ”att gå till djupet” och finna en ny kristen identitet i en värld som inför våra ögon förändras radikalt. Nulägets pandemi är med säkerhet inte det enda globala hot som slår mot vår värld just nu, eller som kommer att slå mot vår värld.

Låt oss acceptera den kommande påsktiden som en kallelse till ett nytt sökande av Kristus. Vi letar inte efter den levande bland de döda. Vi letar efter honom tappert och beslutsamt och låter oss inte luras med det som kan se främmande ut. Vi kommer att känna igen honom genom hans sår, genom hans röst, när han vänligt talar till oss, i hans ande som ger fred och fördriver all rädsla.

Tomáš Halík (1948) är professor i sociologi vid Karlsuniversitet i Prag, är ordförande för den Tjeckiskt kristna akademin och verkar som kyrkoherde för en studentförsamling i Prag. Under kommunismen var han aktiv i den s.k. ”underjordiska kyrkan”. Han är mottagare av Templeton’s utmärkelse och innehar ett hedersdoktorat vid Oxford’s universitet.

Text publicerad på: www.theologieundkirche.de. Översatt från Tjeckiska till Tyska av Markéta Barth. (Tillgänglig till den 4:e April).

Översatt från Kroatiska till Svenska av Marko Bjekic och Anton Tomic på förslaget av f. Mladen Vuk

Kontrollerad från tyskan och till korrekt svenska av f. Håkan Jerrhage