ISPOVIJED NA HRVATSKOM I ŠVEDSKOM
SAKRAMENT SVETOG POMIRENJA, POKORE, ISPOVIJEDI. (hrvatski tekst) KLIKNI plavu poveznicu za PRIPREMU – ISPIT SAVJESTI
Den heliga fredens, botens och biktens sakrament
Riktlinjer för förberedelse och firande.
Genom att förlåta våra synder, efter att vi har erkänt dem och omvänt oss från dem och gjort bot, försonar Jesus oss med Gud, med våra grannar, med kyrkan och med oss själva genom försoningens sakrament. För att detta ska hända behöver du:
A) känna igen dina synder och betänka dem
B) omvända dig från dina synder
C) ta emot Guds kallelse till omvändelse och fatta beslutet att ej synda mer
D) bekänna dina synder i ödmjukhet och tacksamhet genom försoningens sakrament
E) Göra den bot du fått
Eftersom det rör sig om ett sakramentalt firande sker den bästa förberedelsen i bön och genom att åkalla den Heliga Anden i syfte att bli upplyst och ta emot kärlek ifrån Honom. Genom att ställa sitt liv i jämförelse med buden och med helgonen som förebilder, kommer den ångerfyllda att lättare komma överens med en Gud som accepterar varenda en av oss och gläds åt att vi avsvärjer oss synden. Förberedelserna kan initieras med denna eller någon annan bön:
Herre, min Gud, barmhärtighetens Fader!
Du har gett oss allt via din sons kärlek, genom hans död och uppståndelse.
Här står jag framför dig, med alla mina synder och svagheter. Även om mitt samvete förtrycker och tillrättavisar mitt syndfulla beteende, så vet jag att din kärlek slutligen är större och starkare än mina synder.
Herre, må din Heliga Ande upplysa mig, att jag må förstå allvaret av mina synder.
Förmå mig till omvändelse från dessa synder och att uppriktigt bekänna dessa.
Ge mig nåden till att uppnå denna sanna omvändelse, uppfyll vidare min önskan att kunna förbättra min relation och kärlek gentemot dig och gentemot mina bröder och systrar.
I. Samvetsrannsakan
Begrunda de synder som begåtts sedan den senaste bekännelsen
Varje samvete ger ifrån sig ett tecken på vilken synd det är som tynger oss. Därmed bör vi vidare göra oss tillgängliga för styrkans och glädjens Ande för att Denne ska hjälpa oss att känna igen våra synder, ta bort obehag, rädsla och motta glädjen som infinner sig i bekännelsens förlåtelse och på så vis bli nya i Kristus. Vårt samvete kan rannsakas på olika sätt, då människans synder kan vara olikartade och komma ifrån tankar, ord, gärningar och underlåtelser, och även då vi är relaterade till Gud, våra närstående, den skapade världen och med oss själva. Det är vanligt att frågor väcks utifrån dessa relationer, dock är var och en av dessa relationer kopplade till varandra på ett odelbart sätt. I allt detta är det även viktigt att tacka Gud. Han är ju upphovsmannen till vår ”försoningsvandring”; då han skänker oss tro och en gemenskap av troende som underhåller vår ”samvetsvandring” och gör vårt samvete finkänsligt. Det är viktigt att tacka honom för alla svåra stunder då han agerade som en tröstare och för de människor han skänkt oss till mötes.
Nedan följer en serie frågor som skall hjälpa oss att få en bild gällande våra egna synd och behovet av Guds nåd. Med vilken inställning mottar jag försoningens firande? Bär jag på en inneboende, uppriktig önskan att omvändas från min synd. Ber jag för denna uppriktighet eller kommer jag till Kyrkan för bekännelse utifrån sedvana, normativ hänsyn, en vag och ytlig inställning till Gud och Kyrkan?
A) Mitt förhållande till Gud:
1) Vad betyder ”en God Gud” för mig? Tar jag hänsyn till Guds vilja och lag, eller gör jag som jag själv åtrår – precis som om jag inte tror på honom. Ligger Gud i mitt livscentrum eller är andra saker viktigare än Honom: Lek, skola, pengatjänande, karriär, vila, egendomliga besittningar? Kommer Gud till mitt minne bara när livet blir svårt? Försöker jag lära känna min tro bättre genom att läsa Skrifterna och andra värdefulla böcker; den Katolska Pressen, närvara vid religiösa föreläsningar, vara upptagen i religiösa sammanhang, då särskilt i församlingen. Använder jag andra möjligheter som Gud gett mig?
2) Bemöter jag vad som händer i min Kyrka med likgiltighet? På vilket sätt deltar jag i församlingens liv? Kritiserar jag den bara hänsynslöst? Hur talar jag med andra om Gud, kyrkan och tron?
3) Hur sen min bön till Gud ut; är det ett samtal med Gud eller är det bara ett ihåligt yttrande av lärda ord. Ber jag regelbundet – på morgonen, på kvällen, före och efter maten? Försöker jag genom bönen känna igen Guds närhet och tacka honom för människorna i min omgivning, alla händelser och upplevelser därtill.
4) Vad betyder regelbundet mässfirande för mig: Att regelbundet närvara i min församling? Är jag närvarande i de liturgiska firandena isåfall? Om så är fallet, utifrån vad; Kärlek, vanor och traditioner eller en vilja att utföra detta föra att undvika synd? Räknar jag Söndagen som Herrens Dag vilken helgar mig och som jag använder till att helga världen? Ser jag Eukaristin som en möjlighet att fira Kristus för den anledning att han utgör mitt livs mening?
5) Har jag uttalat mig smädefullt gentemot Gud eller de Heliga? Har jag nämnt Gud i onödan? Har jag lovat bort mig i fel mening och brutit mina löften eller Buden? Har jag genom att använda Gud i mitt tal förolämpat en medmänniska?
6) Existerar det några världsliga ”Gudar” för mig, exempelvis rikedom, makt, beroende av andra människor? Har jag en tro på Guds försyn eller lutar jag mig åt vidskepelse, magi, olika former av trolldom och spådom för mitt liv; har jag tagit fåfängliga förutsägelser om mitt liv på allvar och agerat utefter dessa, med Gud exkluderad ur bilden?
7) Lever jag med omtanke att bilda ett korrekt samvete i Kristi ljus trots alla nya fenomen som det moderna livet innehåller. Tjänar mitt samvete som det sista kriteriet för mina beslut eller anpassar jag mig till de externa omständigheterna och förkastar det samvetet dikterar åt mig?
8) Har jag respekterat livets mysterium och lärt mig känna igen detta, först och främst, genom köttets gåva. Lever jag i medvetenheten att livet är en gåva från Gud och att det därmed inte är helt tillgivet bara människor. Har jag respekterat människans livscykel, från befruktningen till döden, och sett människokroppen som den Helige Andens tempel, skapad i ära åt uppståndelsen? Med vad har jag förstört någon annans liv, har jag fört någon människa till fara, skadat dennes värdighet; hur mycket drevs jag av egoism och egensinnad passion vilket skalade bort min frihet? Hur många fria utrymmen har jag öppnat där mänsklig värdighet härrör ifrån och som är skapat utifrån Guds avbild? Har jag som make varit Guds generöse medarbetare när det gäller att ta emot livets gåva i hänseende till barn / i form utav barn?
9) Har jag utifrån Kristus kärlek från korset burit livets lidelser och frestelser? Känner jag igen min inre hållning och hur jag genom denna lever för det Kristna hoppet och är säker på att Gud leder till det goda för dem som älskar honom? Är jag villig att känna igen och erkänna mina misstag och synder och därmed ändra mina dåliga vanor?
10) Ägnar jag mitt liv åt att lyssna på Guds plan som han överlåter till mig? Finns det plats för Guds ord i min tid? Hur förhåller jag mig till Kristi lära som Kyrkan tolkar? Förstår jag att mitt Kristna liv innebär att växa i Kristus och med Kristus?
11) Söker jag uppriktigt efter sanningen? Då jag blev medveten om den, har jag förespråkat den och varit villig att betala ett personligt pris i form av förlöjligande, förnekande och andra bakslag för den?
12) Tar jag ansvar som medlem i Kyrkan; ställer jag min kraft, tid och gåvoförmåga till förfogande för den trogna gemenskapen och strävar efter att leva på ett sådant sätt att Kristus vittnesbörd syns genom mig och hjälper mina grannar? Har jag en präst att tala med, en andlig ledare som jag litar på i ljuset av Guds närvaro, till vilken jag diskuterar nya uppmaningar från den Heliga Anden och lever i vänskap med inom kyrkans gemenskap? Vad betyder min församling och mitt biskopssäte för mig? Har jag försvarat Kyrkans Mysterium trots alla synder som vi Kristna hänskjuter åt Kyrkan.
B) Mitt förhållande till mina grannar:
1) Accepterar jag mina närstående som mina bröder och systrar och ser på dem som Guds barn, eller försöker jag utnyttja/använda dem för mina egna syften/mål? Är personer runt om mig omätliga gåvor eller ser jag dem som föremål för mina personliga mål? Älskar jag människor, speciellt mina närmsta, som Jesu Kristus älskar dem, är jag redo att hjälpa dem?
2) Finner (hittar) jag tid för min familj, barn, föräldrar och vänner? Är jag ansvarig gentemot dem? Bidrar jag till familjens samhörighet i andligt och materiellt syfte? Kan jag acceptera deras varningar och råd som verkar för familjens bästa; diskuterar jag med dem om viktiga familjefrågor.
3) Gör jag allt för att mina barn tar emot (får) en religiös uppfostran: lever jag så att mitt liv uppfostrar (lär) andra i tron? Strävar (försöker) jag att vara en förebild som lever i tron? Uppfostrar jag dem med ansvar; lyssnar jag och förstår dem? Har jag på något som helst sätt misshandlat mina egna eller andras barn?
4) Hur är jag gentemot mina föräldrar och äldre i familjen: plikttrogen, mild, tålmodig, redo att lyssna eller är jag ovänlig, otacksam, utan en känsla för omtänksamhet?
5) Är kärlek och tro de viktigaste värdena i mitt äktenskap? Uppskattar jag min make/maka och bryr jag mig om deras andliga och religiösa liv? Lever jag i trohet till min make/maka? Ber jag för honom/henne och är bönen ett gemensamt gott? Visar jag upp någon uppoffring till Gud för min make/maka? Visar jag i vardagen hur viktig min make/maka är, manifesterar jag tecken som visar min omtanke och kärlek?
6) Har jag förhållit mig med respekt mot min och andras kropp som mot den Heliga Andes tempel? Har jag med oanständiga samtal och med tvetydiga ord och skämt lett andra till synd? Har jag genom olämpligt beteende och klädsel provocerat andra till oanständiga tankar, viljor och lust? Har jag genom ett inre samtycke önskat någon annans make/maka? Har jag syndat i lust själv, med andra?
7) Lever jag i någon form av hat eller konflikt? Vad har jag gjort för att ändra på det förhållandet? Har jag skvallrat eller talat osanning om mina närstående? Har jag förmedlat information om andra, med avsikt att skada dem? Är jag avundsjuk på andras lycka och framgång?
8) Har jag stulit något? Har jag skadat någon annans egendom? Har jag kompenserat för skadan på något sätt?
9) Har jag som förare eller fotgängare, varit en ansvarig deltagare i trafiken, haft omsorg om människors säkerhet och visat förståelse och tålamod för andra?
10) Hur bevittnar jag om min tro i samhället? Skäms jag över min tillhörighet till Kyrkan? Vad gör jag för att göra samhället rättvisare? Hur hjälper jag de fattiga och utslagna? Har jag avstått från egenintressen till förmån för det allmänna bästa? Hur förhåller jag mig till samhälleliga skyldigheter (arbete, skatt – och avgiftsbetalning)? Vad har jag gjort för att förhindra att orättvisa motioner antas och verkställs?
11) Tar jag hand om de mest behövande i min närhet? Har jag involverat mig själv i något välgörande arbete? Har jag uppmuntrat någon med mina ord, genom att offra tid eller att skänka en lycklig gest?
12) Hur förhåller jag mig till min sysselsättning som försörjer mig? Utför jag mina uppgifter med ärlighet, upptagenhet och rättvisa gentemot andra. Håller jag mig till avtal och löften?
13) När någon bad om min ståndpunkt eller åsikt kring något, vittnade jag sanningsenligt; har jag skändat någons ära eller namn? Gav jag någon ett dåligt råd? Föreslog jag någon att begå brott (abort, bedrägeri, stöld, ouppriktighet)? Förlät jag dem som åsamkat mig skada, i synnerhet de som bad om förlåtelse?
C) Min inställning till mig själv:
1) Tackar jag Herren för livets gåva? Respekterar jag mig själv som ett Guds barn? Söker jag ett förhållande med Gud genom bön och är Herren närvarande under min dag?
2) Hur påverkar mitt förhållande till Gud det faktum att jag är en Kristen människa med ett särskilt förhållande till mitt egna liv, mitt arbete och mina plikter? Känns min tro som en börda eller som en gåva, en skatt, en hittad pärla?
3) Strävar jag efter att fördjupa min tro genom läsning, diskussion och instudering för att på så vis konsolidera mina åsikter framför andra genom att varna vad som inte är anständigt för Kristendomen?
4) Försöker jag dag för dag återupptäcka Guds vilja och de goda nyheterna som Gud bringar in till mitt liv. Är jag tacksam för den uppmaning Gud anförtrott mig och för den plats Gud har planterat mig där jag ska bära frukten av Hans kärlek?
5) Tar jag hand om min hälsa eller skadar jag den gradvis genom att vara vårdslös med exempelvis alkohol, droger, frosseri…? Hur balanserar jag mitt behov av att vila med arbete?
6) Är jag benägen till att överdriva (exempelvis när jag äter och dricker) eller att belasta mig själv med åtaganden som kan snabbt ruinera mitt och andra människors liv (exemplevis spel)? Är jag övertagen av ouppnåeliga planer och föreställningar som leder till depression? Vad har jag för tankar, känslor och önskningar egentligen?
7) Hanterar jag andra människor med omtänksamhet, tar jag hand om dem, särskilt i rollen som medtrafikant? Hur vårdar jag och bygger Kristna attityder? Hur hanterar jag missnöje?
8) Har jag använt något som ej tillhör mig; utnyttjar jag andra för att motivera ett sånt beteende genom att hävda att det är min rätt eller deras skyldighet att underlåta detta?
9) Har jag vårdat ädla känslor genom att göra mina passioner kompatibla med evangeliet och korrigerat vad som inte är bra? Respekterade jag mig själv som en person utan att tappa min personliga värdighet?
10) Vad har min sexualitet spelat för roll? Har jag sett människokroppen hos mig själv och andra enbart inom ramarna av “glädje”? Har jag haft samlag utanför äktenskapet; har jag undvikit autoreurotik? Nyttjar jag preventivmedel? Gav jag mitt samtycke åt orena tankar eller önskningar; letar jag efter syndiga tillfällen? Har jag undvikit möten med pornografiskt innehåll (genom filmer, tidskrifter, webbplatser)? Vad gör jag för att förhindra att min fantasi inte dränks av erotiska tankar som förnekar den riktiga betydelsen av min sexualitet?
11) Har jag haft ett öppen hjärta som visar medkänsla, barmhärtighet,och generositet gentemot andra? Behandlar jag fattiga, eländiga, främlingar och alla jag verkligen kan hjälpa med arrogans eller med ödmjukhet och med tjänstgöringens andra?
12) Blickar jag bortanför lidelser och svårigheter när jag ser på mitt och andras liv i nuet med förtroende för Herren, eller stänger jag mig själv inför Gud och kryper in i en inre förbittring och ilska som hindrar mig från att leva utefter Faderns närhet och utefter skönheten i att veta att Gud aldrig överger sina egna.
II. Omvändelse och beslut
Efter att ha rannsakat sitt samvete, erkänt och blivit påmind om sina synder, följer beslutet om uppriktig korrigering och omvändelse. Innan bikten kan man vända sig till Gud med denna bön eller en liknande sådan:
Gud, den gode Fadern, upplys mitt hjärta och andas in i mig ett sant förtroende för dig
att jag inför ditt Ansikte och inför Kyrkans tjänare uppriktigt erkänner mina synder
som har sårat min värdighet och skadat människor och som motarbetat dina kärlekshandlingar.
Jag överlämnar mig ödmjukt åt din barmhärtighet, att jag enligt din gåva av förlåtelse,
tillfrisknar i allt det som har sårats av synd och att jag återigen kan leva i Ditt ljus och i Din glädje.
Amen.
III. Syndens bekännelse
Vid inträdet till bikten, hälsar den biktande på Prästen på ett traditionsenligt sätt.
Ordning för enskild bikt
Prästen och den biktande gör korstecknet och säger:
I Faderns och Sonens + och den Helige Andes namn. Amen.
Prästen kan säga några uppmuntrande ord, t.ex.:
Gud har givit oss sitt ljus. Må du inse och bekänna din synd och så erfara hans barmhärtighet.
Den biktande svarar:
Amen.
Därefter inleder den biktande sin syndabekännelse t.ex. med orden:
Jag bekänner inför Gud allsmäktig och dig min fader, att jag har syndat mycket i tankar och ord, gärningar och underlåtelser. Detta är min skuld, min stora skuld.
Min senaste bikt var…
Den biktande bekänner sina synder och kan sedan avsluta sin syndabekännelse med följande (eller andra) ord:
Herre, dessa är mina synder. Jag ångrar dem av hela mitt hjärta.
Prästen säger några ord av förmaning, råd och uppmuntran samt en lämplig bot. Sedan ger prästen avlösningen:
Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död och uppståndelse försonat världen med sig själv och utgjutit den Helige Ande till syndernas förlåtelse. Han give dig genom sin kyrkas förmedling förlåtelse och frid.
Och jag löser dig från dina synder i Faderns och Sonens + och den Helige Andes namn. Amen.
Den biktande svarar:
Amen.
Prästen:
Tacka Herren, ty Han är god.
Den biktande:
Ty Hans nåd varar i evighet.
Prästen säger:
Herren har förlåtit dig. Gå i frid.
Nu kan den biktande säga:
Gud vi tackar dig, och lämna biktstolen.
Den biktande tar sig ifrån biktstolen och tackar Gud genom bön om förlåtelse av dennes synder genom det mystiska mötet med Guds kärlek. Därefter gör den biktande sin bot genom bön eller någon annan lämplig handling. Om boten är av en sådan karaktär att den inte kan genomföras omedelbart, kan den troende ändå ta emot den heliga kommunionen direkt efter bikten och fortsätta leva som en sann Jesu lärjunge inom Kyrkans gemenskap.
Sammanställt av: Msgr. Ivan Šaško
Översättning: Anton Tomić
